välkommen

I söndags var jag och syrran på vernissage på Nordanå. Det var en tidigare Anderstorpelev som hade utställningen som enligt syrran skulle vara grym. Nu har jag aldrig varit på vernissage så vitt jag kan komma ihåg, iaf sålänge jag har hatt en fri vilja så det kändes intressant att bara fara dit. Och det var rätt intressant.

Man inbillar sig ju gärna att man vid det här laget ska kunna uppskatta konst. Och visst det kan jag. Och även om man lätt imponeras av fotoexakta målningar kan jag såklart visst gilla allt möjligt abstrakt jox också. Och jag fattar hur dom tänker, tror jag iaf,, och blablabla så jävla okultiverad är jag inte.

Ändå står man där framför tavlorna och tittar pliktskyldigt ett tag som man bör.. Lätt uttråkad samtidigt som man ömsom njuter ömsom känner sig fånig över att befinna sig i ett sammanhang där folk ser att man minsann är en person som uppskattar andra värden häri världen än sånt man kan ta på. Försöker ge målningarna en chans. Men man är inte alltid så lättövertalad och då och då slinker det ut saker som "ämen en såndär skulle jag kunna rita själv" osv. Klassisk vernissagegroda f.ö. då konstnären sällan är mer än 5 meter bort.

Jaja så kan det va. Men målande är ju en estetisk uttrycksform och man kan ju inte gilla allt. Skillnaden i mitt fall är nog dock att när jag hör en dålig låt så skyller jag på artisten, och när jag ser en ful tavla så undrar jag vad jag inte har fattat. Det kanske är så det är när man är orutinerad på att bilda uppfattningar om saker man ser. Eller iaf uppfattningar mer djupgående än första intrycket. Slutligen kan jag väl tillägga att en del grejer var riktigt jäkla bra men det är en annan sak.